Återigen var det dags för big brother.. Som jag längtat efter säsongsstarten! Förstår inte att det kan vara så svårt att låta bli. Önskar att jag inte tycker att det är så roligt att kolla på, men tyvärr så är det ju det ;)

Sitter nu uppbäddad i soffan med chips, blomkål och dipp. Samt choklad och cola, snacka om att slå på stort. Men det måste ju firas.

Haft en mysdag med familjen idag, vart lite pulkaåkning och få lite frisk och härlig luft. Mådde dock mindre bra i början på dagen.
Vart en kort uppdatering nu, men ska man börja på nytt får man öka uppdateringen mer och mer med tiden.

Ja, det är mestadels jobb som gäller just nu. Därav dåligt bloggande från min sida! :/

Min kära farmor ringde mig idag och tyckte att jag skulle lägga ut receptet på dumlekakorna jag brukar göra, och varför inte?

DUMLEKAKOR
24 st

200 g Smör (rumstempratur)
3 dl Vetemjöl
1 dl Strösocker
1 tsk Bakpulver
12 st Dumlekolor
1 ask Noblesse (rosa)

24 st Folieformar

Gör såhär:

* Sätt ugnen på 200 grader.
* Blanda smör, strösocker, mjöl och bakpulver till en smidig deg.
* Ställ degen i kylen i minst 30 min.
* Dela degen i 24 delar och rulla till runda bollar.
* Tryck ner en halv dumlekola i varje degboll.
* Grädda i mitten av ugnen i ca 10 min.
* Lägg på en noblesse på varje kaka.
* Låt svalna.

Googlad bild:

Beställt mer saker från Kristinasscrapbooking och jag känner mej som ett barn på julafton. Blir helt lyrisk bara jag kikar in på den sidan, I love it!

Då var det måndag igen, veckorna går så himla snabbt. Nu är det enbart en fjuttig liten vecka kvar tills jag börjar jobba. Blandade känslor inför det. Kul att få något som mer liknar en vardag, mindre roligt att inte få träffa barnen lika mycket. Men vem vet, då kanske man uppskattar tiden med barnen på ett annat sätt? Förmodligen. Nu tar man det bara för givet, att man är med dom flera timmar per dag oftast.

Just nu sover barnen middag och Daniel är på gymmet. Och när han kommit hem och barnen vaknat ska jag tvinga med dem ut, alla tre! Höstluften är underbar, så fräsch på något vis. 


Lill-Hugo
 

Som titeln lyder; Våga älska?
Det är namnet på en bok jag just nu läser, en bok som är skriven av Tina Wiman. Denna kvinna har skrivit denna bok efter att ha fött sitt fjärde barn och även ha haft havandeskapsförgiftning fyra gånger. Tre utav hennes barn har börjat sitt liv på en neonatalavdelning och hon har även fått eklampsi (som även jag fått) under den ena graviditeten.
Boken är helt underbar! Och jag som hatar att läsa böcker.. Men det blir helt annat när man känner igen sig så väl i det hon skriver.

Fastnat speciellt för två texter i denna bok hittills. Bland annat om den gången hon drabbades av eklampsi:

"När jag vaknade till sans stod fem män i räddningsdräckt omkring mig. Det tog några sekunder för mig att förstå att de faktiskt var så många, att jag inte bara såg dubbelt. Jag undrade hur i all världen jag skulle få plats i ambulansen. Sedan märkte jag att min kropp fortfarande skakade. En ambulansförare försökte sticka mig. "håll armen stilla", sade han. Jag försökte, men det gick inte. Chokerad insåg jag att jag var instängd i en kropp som gjorde precis som den ville utan att fråga mig först, och att jag inte på något sätt kunde meddela mig med omvärlden. Min arm viftade och kroppen försökte resa sig upp, trots att jag koncentrerade mig allt vad jag kunde på att ligga stilla. Till slut fick de ge mig en spruta i benet istället. 

Vetenskapen är nedslående. Eklampsi, kramper på grund av havandeskapsförgiftning, drabbar femtio kvinnor om året i Sverige. Om kramperna kommer före förlossningen dör hälften av barnwn i magen"

Sedan fastnade jag även för en text hon skrivit efter att ha kommit hem från sjukhuset efter flera veckor. Och hennes dotter är äntligen "frisk":

"Borde vara lycklig. Såhär i efterhand skäms jag ibland över att jag sörjer detta som ändå gick så bra. Det finns de som haft det värre, mycket värre. Om hon hade varit mycket för tidigt född, då hade jag fått sörja utan att behöva känna så. OK, 10 veckor är ganska mycket.. Eller om hon varit allvarligt sjuk. Fast hon var i och för sig allvarligt sjuk. Eller om hon hade haft något fel som inte gick över. Men det har hon ju. Eller om sjukhustiden hade blivit väldigt lång. Och det var den, ja. Men om mitt barn hade dött. Då hade jag haft rätt till min sorg. Mitt barn överlevde. Därför får jag inte sörja. Därför borde jag vara lycklig, och tacksam"

Rekomenderar denna bok till föräldrar som bott på neo och fått en prematurbebis.

Det vart snabba ryck för oss. Vi trodde inte att skulle kunna flytta förrens 1 november men ist vart det förra helgen vi satte igång. Och nu är vi av med den gamla lägenheten och bor nu i centrala Kilafors där vi kommit in oss rätt bra. Massa småpill kvar bara. Har inte hunnit få något internet här än då de ska sätta in fiber här så fort som möjligt. Skulle redan ha funnits i lägenheten men av någon konstig anledning fanns det inte. Men tack och lov för min HTC! Och dessutom slipper man höra Daniel när han sitter och spelar..

Har idag hört mej för med mina föräldrar om dom kan tänka sig att vara barnvakt i helgen. Och det kunde dom! Jag och Daniel funderar nämligen på att åka iväg någonstans, sova borta i två nätter och vara lite barnlediga. Något som vore välbehövligt och skönt att bara vara utan att tänka "har vi med sig tillräckligt med blöjor?", "Har vi med mat till Alfons?", "Meeeen, var fan är nappen nudå?!" Sånt som man alltid tänker på när man är hemmavid med barnen.

- Några bra tips på var vi kan åka?
 Har funderar på Sundsvall och bo på Södra berget.

Det har hänt mycket den senaste tiden och jag har inte alls hunnit med något bloggande. Och det får jag be om ursäkt för. En helg var vi på Järvzoo, våran familj och grabbarnas morfar och ena moster, guud va mysigt det var. Och Hugo och Alfons verkade gilla det båda två. Här kommer några bilder från dagen på Järvzoo.


Hugo ville inte åka vagnen speciellt mycket.
Ser han lycklig ut eller vad?!




Rolig bild på Alfons.. Och renarna i bakgrunden.


Situps-björnen


Fikapaus






Renar.


Pappa och Hugo

Dåligt med uppdateringar här på bloggen nu mera. Allt rullar på här hemma. Imorgon ska vi på Daniels systers konfirmation och efter det stannar barnen med farmor och sover med henne över natten då Daniel jobbar natt och jag jobbar på måndag. Blir 4 dagars jobb till veckan, måndag-torsdag. Skönt med lite jobb och komma ut och träffa andra än dom närmaste. Sen är det väl inte fel med lite pengar heller? NEPP!

Bjuder på en bild på sur-liten-Hugo



.. Och en på glad-Alfons
(för att kompensera)

Igår hade Hugo det väligt tungt med andningen så vi ringde till sjukvårdsrådgivningen och hörde vad dom tyckte att vi skulle göra. Han på rådgivningen fixade en tid för oss på hälsocentralen en timme senare för att kolla upp det hela. Men väl nere på hälsocentralen skickade dom oss vidare till Gävle sjukhus och deras barnklinik då dom har bättre redskap och kunskap om barn. Så vi packade snabbt ihop en varsin påse med det viktigaste till Både Hugo och Alfons och lämnade Alfons hos sin farmor. Resan ner till Gävle va lite småjobbig, nog för att Hugo va lugn och till och med somnade i bilen.. La handen på honom flera gånger för att säkerställa att han andades och så, fast det egentligen känndes lugnt. Väl inne på sjukhuset fick han inhalera mediciner, fick kortisontabletter och stick i fingret. Och till slut fick han diagnosen förkyldningsastma. Så nu har han fått astmamedicin som vi har hemma om det skulle bli jobbigt för honom igen. Skönt att man har sånt hemma i alla fall. Även fast han gallskriker när han ska få den, lillgubben, vilken panik han får. Men det är ju för hans eget bästa, men han förstår ju inte. Läkaren sa också att denna sorts astma brukar i regel växa bort innan skolåldern, det är bara att hålla tummarna!

Som rubriken på detta inlägg heter "Skrika" det är Hugo väldigt duktig på nu för tiden. Får han inte som han vill är det skrik rakt ut eller kastar han säg på golvet OCH skriker. Idag på eftermiddagen var jag nästan påväg att bryta ihop, men jag vägrar låta honom få som han vill om jag redan sagt ifrån en gång. Han ska helt enkelt lära sig vad han får göra och vad han inte får göra. Det va enormt skönt när han somnade (ca 30 min sedan). Det är så hhimla lugnt och skönt här hemma nu.

Alfons han har börjat krypa för ett tag sedan och han har fått upp en väldig fart nu. Speciellt om han ser något han verkligen vill till, typ dammsugaren (som Hugo är livrädd för fortfarande). Igår drog han även ner dvd´n rakt i pannan på sig själv, mindre skönt kan tänkas. Det vart ett väldigt skrik iaf.

Imorgon ska vi till Gävle, jag, Daniel och Alfons. Hugo ska vara med farfar under tiden, det är nog inte någon höjdare att ta med Hugo så trotsig som han är nu, blir bara jobbigt.
¨
Lite bilder:




Hugo sprutar vatten på farfars altan.


Badar tillsammans


Alfons


Pappa + son

Igår gick våran tv sönder (?) så jag satte mej istället vid datorn för att kolla på en dokumentär som jag såg en snutt av dagen innan. Dokumentären heter "Den sköra tråden" och handlar om hur skör tråden är mellan liv och död hos prematurfödda barn ( för tidigt födda). Och hur föräldrarna kastas mellan hopp och förtvivlan under den första tiden med sitt nyfödda barn. Vart en hel del tårar till den dokumentären kan jag säga. Man kännde igen sig väldigt mycket i föräldrarna och barnen var så himla små, det var ju Hugo också när han föddes, men man glömmer bort det så fort. Jag rekomenderar att ni ska kika på den, här kommer en länk.
Dokumentären "Den sköra tråden"

Såhär fin vart Hugo för en vecka sedan när han fick myggbett på ögonlocket. Han tycks vara väldigt känslig mot myggbett och blir väldigt svullen.



Svullnaden gick dock ner dagen efter!