Behovet av att skriva av sig
Igår kväll var en jobbig kväll. Många tankar som snurrade i mitt huvud. De flesta utav dessa tankar handlade om min första graviditet, jag va precis 20 år fyllda.. Jag var gravid och va helt inställd på att vara det i 3 månader till, så va dock inte fallet!
Jag och min sambo höll på att göra iordning för inflytt i vår nya lägenhet. Skönt, då hinner vi komma in oss lite innan bebisen kommer.. Trodde vi ja.
Jag, min syster och min mamma skulle iväg på ett möte en kväll och jag skulle sova hos mina föräldrar efter det mötet. Innan mötet fick jag en plötslig huvudvärk, men bestämde mig för att åka på mötet ändå. Huvudvärken blev bara värre och värre, mötet hade knappt börjat innan jag fick gå ut därifrån. Viskade till min mamma lite snabbt att jag måste ut. Hon vart förstådd orolig och följde med. Hann inte mer än ut genom ytterdörren och jag börjar kräkas. Sa på en gång till mamma att jag måste hem. Syrran va fortfarande på möte så vi åkte hem till min moster som bodde väldigt nära där vårat möte ägde rum. Jag låg där i soffan och vilade, började sakta men säkert känna mig piggare. Och när min syster kom dit efter mötet var jag redo att åka.
Vi åkte hem till min mamma och pappa och det tog inte lång stund för ens jag låg i sängen med huvudvärk och en fruktansvärd magsmärta, väldigt långt upp i magen. Bad min pappa att ringa 1177 (rådgivningen) medans min mamma satt bredvid mig och killade mig på magen, det vart jag i alla fall lugnare utav.. Efter en timme i kö på 1177 kopplades samtalet bort, och min värk i magen hade blivit värre. Minns hur jag näst intill gråtande ropade "Nä, det här går inte. Ring ambulansen". Sagt och gjort!
Då mina föräldrar bor en bit ut på landet tog det ett bra tag innan ambulansen kom. Jag förklarade exakt hur jag mådde och att jag inte står ut med smärtan. Då säger en utav personalen från ambulansen att detta egentligen är ett fall för hälsocentralen. Men dom skulle ta med mig in till sjukhuset ändå. Jag gick själv ut till ytterdörren, gick ner till ambulansen och satte mig på båren. Hinner bara sätta mig ner så känner jag att mitt huvud börjar skaka lite och att jag börjar hacka tänder. Och jag tänker "Men, fryser jag såhär mycket?!" Sen sprider det sig i hela kroppen och hela jag krampar. Jag gör som snarkande ljud och känner hur jag får svårare och svårare att andas. Och jag tänkte bara "NU DÖR JAG!" helt bombsäker på att jag dör här och nu.
Min mamma följer med i ambulansen och på resan till sjukhuset krampar jag 4-5 gånger till. Ambulansföraren fick till och med stanna ambulansen och gå bak för att hålla fast mig. För att jag på något vis skulle få i mig medicinen.
Väl på sjukhuset fick jag ligga inne i ett akutrum några timmar och min mamma var med hela tiden. Vid det här laget hade jag lärt mig känna igen känslan innan varje krampanfall och kunde be mamma larma. Jag själv var helt borta i kroppen av alla mediciner, muskelavslappnande och allt möjligt jag hade fått vid det laget. Kunde knappt hålla mobilen när jag skulle ta fram ett telefonnummer till chefen. Tappade mobilen flera gånger, men envis va jag!
Jag vart förflyttad till intensiven och min sambo kom. Jag skrämde förstås skiten ur honom och mamma. Minns att jag tittade på mamma och verkligen såg oron i hennes ögon, och jag säger till henne "Skrämmer jag dig mamma?!" Hon svarar förstås NEJ, men det gjorde jag helt klart.
På morgonsidan kommer min läkare in och ber om att få prata med min sambo och mamma i enrum. Och jag kommer ihåg hur arg jag blev, varför skulle inte jag få höra vad dom pratar om? Vad är det som är så himla hemligt? Måste dom gå iväg?
Det bestämdes att jag skulle föras med helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Helikoptern kom och min sambo fick inte följa med i helikoptern. Mina föräldrar tog en bil ner till Uppsala och min sambo tog våran bil, helt själv stackarn. Men inte hade vi någon aning om hur länge vi blev kvar i Uppsala.
Mig packade personalen från ambulanshelikoptern in i helikoptern och spände fast mig med flera spännen. Och jag fick någon starkare medicin som gjorde att jag blev jättevarm. Det resulterade i att jag låg och vred på mig och försökte att ta mig loss ur båren. Ungefär som i filmer när man ser att folk binds fast någonstans, som om jag precis fått på mig en tvångströja. Paniken spred sig i kroppen och personalen sa åt mig flera gånger att ligga still, lyssnade jag på det? NEJ! Till slut fick dom ryta i för mig, riktigt ordentligt. Sen rörde jag mig inte ur fläcken på hela resan, och jag somnade väldigt fort när vi väl kom upp i luften.
Väl framme på sjukhuset kändes det som om alla sköterskor och läkare kastade sig på mig. En ställde tusen frågor om min hälsa, en klippte sönder min tröja, en satte in en kateter osv. Jag rullades in på operationssalen utan att ha sett skymten av min sambo. Det va dags för ett akut kjejsarsnitt, och jag var överlycklig för att jag skulle bli mamma. Tänkte inte steget längre, bebisen kommer ju faktiskt ut 12 veckor förtidigt. När allt var iordning för operation gjorde narkosläkaren en sista koll utanför och precis då kom min sambo. Kjejsarsnittet blev förskjutet några minuter så att han hann göra sig iordning och vara med. Wow, vi skulle bli föräldrar!
Strax efter klockan fyra på eftermiddagen den 19 oktober 2009 blev vi föräldrar. Till en liiiiten pojke, 1042 gram lätt och 34 cm kort. Minns att jag tänkte när dom plockat ut honom att han inte lät, men det gjorde han tydligen har jag fått berättat i efterhand. Han slussades direkt ut ur rummet och sambon följde med, Efter en liten stund kom han tillbaka och sa till mig "Gissa vad det blev?" och jag svarade "En kille såklart!" Vilket jag hade känt på mig under hela graviditeten. Och rätt hade jag.
Jag drabbades utav Eklampsi, något som förekommer i 1 av 2000 graviditeter. En väldigt kraftig och plötslig havadeskapsförgiftning. Hjärnan börjar svälla och trycket blir för hårt, det resulterar i kraftig huvudvärk och epilepsiliknande kramper. Det absolut värsta av allt var helt klart att jag var vaken under själva kramperna. Att höra folk prata med mig men inte kunna svara, att känna att jag inte kunde andas. Jag har alltid trott att när man får någon form av kramper, då försvinner man bort också, då är man inte vid medvetande längre. Men det gjorde inte jag.
Vi tillbringade första en och en halv vecka i Uppsala. Vår son Hugo låg i respirator första dygnet och jag har inte många minnen de första dagarna efter förlossningen. Jag va uppsvälld som en ballong efter förgiftningen och på ett dygn (dygnet efter förlossningen) gick jag ner 11 kilo i vätska.
Jag vart lite sämre under en period och fick sämre blodvärde och fick därför en blodtransfusion. Och efter det blev mitt blodtryck skyhögt igen och jag lades in på hjärtintensiven. När jag väl blev stabil fick vi åka till Gävle sjukhus som ligger närmare där vi bor, där va vi kvar i sex veckor. Hugo gick det bara framåt med, inga allvarliga komplikationer och han växte som han skulle.
Detta va en hemsk resa som vi ändå fick något gott utav. Något vi aldrig kommer glömma, den tuffaste tiden hittills i våra liv. Men glöm inte, att det är just i dessa stunder man växer tillsammans och blir allt mer sammansvetsade.
Min mage bara några dagar innan Hugo kom ut..
Bland dom första bilderna
Brukar faktiskt tänka på er ibland. När man ser/hör/läser om någon som fått för tidigt.
Måste vara en jobbigt första tid, så himla yttepytte liksom. Kan inte ens föreställa mig. När jag såg blöjan Hugo haft och avtrycken på hand/fot så går det liksom inte förstå att det är på riktigt.
Det är tur ni hade en riktigt liten kämpe i Hugo och han har ju nästan alltid varit som vilket barn som helst trots hans tuffa start. Och du och Daniel är också så otroligt starka som gått i genom detta och dessutom med en till liten på väg! All cred till er!
Fascinerande är det iaf att få läsa din berättelse igen!